Hur mycket en människa egentligen klarar av..
Kom hem efter en underbar dag med C. Vi båda förstod naturen till provet imorgon efter en hel del plugg, jag har bokat resa till LA, vilket jag hoppas det fungerar med att han i LA betalar den därifrån, jag & C provtränade på Lifestyle, ett riktigt lyxigt gym, som jag inte tackat nej till ett medlemskap hos.
Men, till rubriken. Jag kom hem, och gick ut för att träffa mamma, och hon bad mig sätta mig ner. Jag känner min mamma så pass väl att jag vet när någonting är fel. Visst var det så. Mamma hade pratat med morfar (och många andra i släkten). Mormor har gett upp hoppet. Hon orkar inte leva som allvarligt sjuk längre, och vill rent ut sagt gå bort. Jag förstår henne, otroligt mycket, och stödjer henne i hennes beslut. Ändå gör det otroligt ont. Hon är bland de starkaste människorna jag vet. Hon har orkat kämpa sig igenom 8-10 år av ett sjukt liv. Jag hade aldrig klarat det, och jag ser mig själv som en positiv och en person som vid 18års ålder är väldigt stark och klarar av det mesta. Vad som gör mig rädd är mamma. Jag vet inte hur hon kommer klara detta. Jag vet hur hårt hon fortfarande tar min pappas död, och nu blir det även hennes mamma. Jag skulle aldrig klandra mamma för att vara ledsen. ALDRIG! Men, det gör så ont i mig att se henne så förstörd. Det är nog det jag inte kommer klara av... Jag försöker jämt tänka att allt negativt som händer i mitt liv gör mig starkare. För, det har det gjort hittills. Men denna gången är jag rädd. Jag vill bara att det ska bli bra här hemma. Jag orkar inte längre. Jag orkar inte se människor runtomkring mig må dåligt. Att jag mår dåligt är en sak, för jag är så stark i mig själv att jag tar mig förbi det, jag lär mig att acceptera saker som sker. Fast om jag inte gör det? Vad händer då?
Jag är nervös, det ska jag inte försöka påstå att jag inte är. Nervös för hur jag kommer ta detta med mormor. Nervös för hur mamma kommer klara sig.
Tänka sig, här har man vetat om att denna dagen ska komma i många, många år. Men, när den väl kommer är det inte många som känner sig beredda.
S
Men, till rubriken. Jag kom hem, och gick ut för att träffa mamma, och hon bad mig sätta mig ner. Jag känner min mamma så pass väl att jag vet när någonting är fel. Visst var det så. Mamma hade pratat med morfar (och många andra i släkten). Mormor har gett upp hoppet. Hon orkar inte leva som allvarligt sjuk längre, och vill rent ut sagt gå bort. Jag förstår henne, otroligt mycket, och stödjer henne i hennes beslut. Ändå gör det otroligt ont. Hon är bland de starkaste människorna jag vet. Hon har orkat kämpa sig igenom 8-10 år av ett sjukt liv. Jag hade aldrig klarat det, och jag ser mig själv som en positiv och en person som vid 18års ålder är väldigt stark och klarar av det mesta. Vad som gör mig rädd är mamma. Jag vet inte hur hon kommer klara detta. Jag vet hur hårt hon fortfarande tar min pappas död, och nu blir det även hennes mamma. Jag skulle aldrig klandra mamma för att vara ledsen. ALDRIG! Men, det gör så ont i mig att se henne så förstörd. Det är nog det jag inte kommer klara av... Jag försöker jämt tänka att allt negativt som händer i mitt liv gör mig starkare. För, det har det gjort hittills. Men denna gången är jag rädd. Jag vill bara att det ska bli bra här hemma. Jag orkar inte längre. Jag orkar inte se människor runtomkring mig må dåligt. Att jag mår dåligt är en sak, för jag är så stark i mig själv att jag tar mig förbi det, jag lär mig att acceptera saker som sker. Fast om jag inte gör det? Vad händer då?
Jag är nervös, det ska jag inte försöka påstå att jag inte är. Nervös för hur jag kommer ta detta med mormor. Nervös för hur mamma kommer klara sig.
Tänka sig, här har man vetat om att denna dagen ska komma i många, många år. Men, när den väl kommer är det inte många som känner sig beredda.
S
Kommentarer
Postat av: Rebecca
Nej men älskling <3 :( Gud, vad hemkt! kämpa på och jag vet att det kommer bli jobbigt... men ni klarar det, låt det ta tid, låt det göra ont, men se till att finnas där för varandra <3 ni är en underbar familj, tillsammans klarar ni det <3 jag finns hör om det är NÅGOT!
Trackback
