Begravning
Älskade mormor, nu är allting klart! Du får vila i frid (och i fred), och våra minnen av dig finns alltid kvar.
Begravningen hölls idag, jobbigare än vad jag trott. Jag brukar inte gråta, men så fort klockorna börja ringa brast det. Jag grät inte för det faktum att mormor gått bort, utan för hur orättvist livet är. Mormor fick inte njuta av sina sista år, hon blev sjuk 1999. Hon fick inte vara med om alla sina barnbarns barndomar, utan fick vara med upptill 10års åldern, därefter fick hon inte njuta på det sättet hon ville. Hon försökte vara tapper, och hon var den starkaste människa jag någonsin träffat - utan tvekan. Och hon var inte det minsta självisk. Jag skulle kunna tycka att är man så sjuk som hon var, så måste man tänka lite mer på sig själv, sätta sina behov i första hand, för att må bra. Men inte min mormor.
Men det kom som sagt till en gräns då hon inte orkade längre. Och jag stödjer hennes beslut. Så även ifall en stor del av mig var glad över att allt är slut, så blev jag bara arg. Varför är man själv som man är? Att man inte mår bra till fullt ut, för de mindre viktiga sakerna i livet. Jag kräver inte någon uppmärksamhet för det, för vem vill bli uppmärksam för att man mår dåligt? Det är jag själv som inte tillåtit mig själv att må så bra som jag vill.... Men nu! Jag måste vända det, lära mig att uppskatta allt här i livet, för man vet inte hur länge det varar! Och varför inte njuta då? På alla sätt och vis. Resa ska jag göra, skratta, dansa och bara njuta. Inte på samma sätt som förut, då njutning var att kanske äta en stor godispåse. För, det varar bara för stunden... Och med träningen... försöka ta hand om mig själv lite bättre. Jag tror inte min kropp mår som jag vill att den ska må efter träning varje dag. Kroppen får ju inte vila. Nej, jag ska lära mig att ta hand om mig! Nu, inte om ett år. Inte om en månad. Idag! Nya mål, varje dag. Jag kommer misslyckas på många sätt, men det får man göra - så länge man når dit man vill.. Det blir ett tidigt nyårslöfte. Jag gör det delvis för min mormor, men mest för mig själv. Annars vet jag att jag inte kommer klara det. En viktig sak är skolan, jag kan inte hålla på att stressa upp mig som jag gjort nu. Det går inte. Jag går isönder. Nej, jag ska bygga upp mig igen.
Nu ska jag försöka få något mysigt gjort. Kanske kolla lite tv? Kolla resor? Något i alla fall, matten ska jag börja ta itu med i helgen(när kommer jag ha tid då?)
Ha en alldeles underbar kväll,
S
Begravningen hölls idag, jobbigare än vad jag trott. Jag brukar inte gråta, men så fort klockorna börja ringa brast det. Jag grät inte för det faktum att mormor gått bort, utan för hur orättvist livet är. Mormor fick inte njuta av sina sista år, hon blev sjuk 1999. Hon fick inte vara med om alla sina barnbarns barndomar, utan fick vara med upptill 10års åldern, därefter fick hon inte njuta på det sättet hon ville. Hon försökte vara tapper, och hon var den starkaste människa jag någonsin träffat - utan tvekan. Och hon var inte det minsta självisk. Jag skulle kunna tycka att är man så sjuk som hon var, så måste man tänka lite mer på sig själv, sätta sina behov i första hand, för att må bra. Men inte min mormor.
Men det kom som sagt till en gräns då hon inte orkade längre. Och jag stödjer hennes beslut. Så även ifall en stor del av mig var glad över att allt är slut, så blev jag bara arg. Varför är man själv som man är? Att man inte mår bra till fullt ut, för de mindre viktiga sakerna i livet. Jag kräver inte någon uppmärksamhet för det, för vem vill bli uppmärksam för att man mår dåligt? Det är jag själv som inte tillåtit mig själv att må så bra som jag vill.... Men nu! Jag måste vända det, lära mig att uppskatta allt här i livet, för man vet inte hur länge det varar! Och varför inte njuta då? På alla sätt och vis. Resa ska jag göra, skratta, dansa och bara njuta. Inte på samma sätt som förut, då njutning var att kanske äta en stor godispåse. För, det varar bara för stunden... Och med träningen... försöka ta hand om mig själv lite bättre. Jag tror inte min kropp mår som jag vill att den ska må efter träning varje dag. Kroppen får ju inte vila. Nej, jag ska lära mig att ta hand om mig! Nu, inte om ett år. Inte om en månad. Idag! Nya mål, varje dag. Jag kommer misslyckas på många sätt, men det får man göra - så länge man når dit man vill.. Det blir ett tidigt nyårslöfte. Jag gör det delvis för min mormor, men mest för mig själv. Annars vet jag att jag inte kommer klara det. En viktig sak är skolan, jag kan inte hålla på att stressa upp mig som jag gjort nu. Det går inte. Jag går isönder. Nej, jag ska bygga upp mig igen.
Nu ska jag försöka få något mysigt gjort. Kanske kolla lite tv? Kolla resor? Något i alla fall, matten ska jag börja ta itu med i helgen
S
Kommentarer
Trackback
