Älskade mormor
Jaha.... nu kom dagen! Mormor gick bort vid halv tre, kvart i tre idag. Morfar ringde mig halv fem, och frågade om mamma var hemma. Inte var hon det, så jag sa att hon kommer hem närsomhelst. Han bad mig säga åt henne att ringa hem till mormor (där han var) för att prata med morfar. Sen sa han hejdå. Inte mycket till samtal, och jag visste att något var fel. Jag kände på mig att mormor hade dött. Jag visste att han inte ville berätta det för mig först, utan för mamma. När hon kom hem ville jag att hon skulle ringa direkt, men "hon skulle bara...". När hon väl ringt, kom hon in igen från uterummet och bad mig & Peter komma. Och ja, precis som jag hade anat, så var det tyvärr så att mormor gått bort. Hon hanterar det oväntat bra. Mamma har förstått att den dagen måste komma, för mormors bästa. Älskade mormor. Hon har kämpat så igenom hennes liv. Hon blev ju sjuk för så länge sedan, nu äntligen slipper hon allt. Nu får hon frid.
Usch, bara tanken av att det kommer bli begravning gör mig rädd. Jag gillar verkligen inte begravningar. Och det värsta är att jag inte gråter, för det mesta. Det känns precis som om folk tror att jag är kall. Det är inte det, jag bara sörjer på insidan. Tyvärr är det så. Men, bara för att jag inte gråter betyder inte det att jag inte älskade min mormor. Hon var en kämpe, någon att se upp till.
Mormor, jag önskar dig all lycka, vart du än kommit. Jag vill inte spekulera vart, för döden är det som skrämmer mig mest. Jag vet att hon har det bättre än vad hon haft de senaste åren i alla fall.
Unga människor, och ja - alla människor. Lova mig, börja aldrig röka!
Nu är det snart mat. Lagom hungrig efter att ha hjälpt till en hel del i köket. Fylld fläskfilé (med kantarell cremé bonjour) och hasselbackspotatis till det. Ibland önskar jag att jag var en bra fotograf som kan ta bilder på allt gott. Men det ser ändå inte frestande ut på mina bilder. So, sorry mates.
Vi hörs innan läggdags,
S
Usch, bara tanken av att det kommer bli begravning gör mig rädd. Jag gillar verkligen inte begravningar. Och det värsta är att jag inte gråter, för det mesta. Det känns precis som om folk tror att jag är kall. Det är inte det, jag bara sörjer på insidan. Tyvärr är det så. Men, bara för att jag inte gråter betyder inte det att jag inte älskade min mormor. Hon var en kämpe, någon att se upp till.
Mormor, jag önskar dig all lycka, vart du än kommit. Jag vill inte spekulera vart, för döden är det som skrämmer mig mest. Jag vet att hon har det bättre än vad hon haft de senaste åren i alla fall.
Unga människor, och ja - alla människor. Lova mig, börja aldrig röka!
Nu är det snart mat. Lagom hungrig efter att ha hjälpt till en hel del i köket. Fylld fläskfilé (med kantarell cremé bonjour) och hasselbackspotatis till det. Ibland önskar jag att jag var en bra fotograf som kan ta bilder på allt gott. Men det ser ändå inte frestande ut på mina bilder. So, sorry mates.
Vi hörs innan läggdags,
S
Kommentarer
Trackback
